Tisdagen den 21 juli bar det av till Kastrups flygplats. 11:00 skulle planet lyfta så vi var tvungna att vara där kl 8:00 eftersom vi skulle genomgå dubbel passkontroll. Passkontrollen gick bra och planet lyfte som det var sagt kl 11:00. Efter sex timmar landade det Hamad International Airport i Qatar, som byggdes för tre år sedan. Det var en gigantisk flygplats som till och med hade förarlösa tåg som åkte inomhus. Men ingen kunde åka med tågen utan de bara åkte fram och tillbaka med sätena fortfarande inplastade.

Flygplatsen var väldigt lyxig. Men säkerhetskontrollen var nog en av de slappaste jag har stött på. De bara tryckte igenom allas handbagage genom röntgenmaskinen så fort som möjligt så det fanns ingen chans för han som skulle kolla igenom alla väskor att upptäcka något misstänksamt. Väl inne på själva flygplatsen fanns det mängder med gästarbetare från Indien, Kina och andra sydostasiatiska länder. Det var hela tiden någon som sopade golvet skinande blankt. Jag och min patrull undersökte hur lång tid det skulle ta innan en ”tappad” jordnöt blev uppsopad, så vi la en jordnöt mitt på golvet och satte oss sedan för att se hur lång tid det tog. Inom tio minuter så var jordnöten borta. Det var helt otroligt. Men det kändes ganska konstigt att bli uppassad på det viset. Ganska jobbigt faktiskt. Man är ju van vid att om man tappar något på golvet så går man och slänger det själv.

Efter 8 timmar på Hamad så lyfte flyget mot Tokyo. Det var en riktigt långtråkig flygsträcka, den varade i över tio timmar, men som tur var fanns det film och spel på flyget som gjorde resan lite mer uthärdlig.

När vi landade på Narita Airport, kl fem mil utanför Tokyo möttes vi av raka motsatsen till säkerhetskontroll jämfört med på Hamad. Om man kände sig det minsta förkyld eller sjuk på något sätt så var man tvungen att sitta i karantän. När vi gick igenom passkontrollen så var vi tvungna att skanna fingeravtryck och ta porträttfoton. Man kände sig lite som en förbrytare som hade åkt fast.

Här började de tre första dagarna på vår nio dagar långa rundresa som jag och min patrull själva hade planerat. Vi hade tre dagar av vår rundresa innan lägret och resten efter. Alla hotell hade vi bokat själva så när vi kom ut från Narita var det bara för alla patruller att ta sig till sina olika hotell. Man ville gärna komma fram så snabbt som möjligt för man var ganska trött efter flygresan och det var sent på kvällen. Vi hade bokat våra två första nätter på ett kapselhotell i Tokyo. Så här såg kapslarna ut:

Det var riktigt mysigt att sova i dem men man hade huvudet kloss mot vägen och fötterna slog i mot kanten där nere.

Morgonen därpå möttes man av en chock när man lämnade hotellet. Det var så varmt och fuktigt att det kändes som att gå in i ett växthus. Men vi gav oss ändå av för att upptäcka Tokyo. För att ta oss runt i Tokyo använde vi oss av Tokyo metro. Den var otrolig. Tågen gick varannan minut och var alltid i tid och nästan också alltid fulla. Men även om tågen var fulla så knödde japanerna in sig. De resonerar så att finns det inte plats gör jag plats och så trycker de sig in på tåget. Varje metrostation hade en egen liten trudelutt som spelades när tåget stannade.

 

Vårt första resmål var Tokyo Skytree, ett ca 350 m högt torn, som man kunde se hela Tokyo från.

Nästan. Så långt som staden sträcker sig på bilden sträckte den sig i alla riktningar från Skytree. Man kunde inte se slutet av Tokyo när man kollade mot horisonten. Staden är helt ofattbart stor.

Efter Skytree åkte vi till The Imperial Palace, men det hade redan stängt när vi kom dit så vi gick och kollade lite i Tokyo istället. På kvällen hade tagit oss till det kända affärsområdet Ginza. Där åt vi på en traditionell japansk restaurang. Först välkomnade en man oss vid ingången och frågade hur många vi var. Sedan ledde han oss till en hiss och så åkte vi upp ett par våningar. Väl där visade servitriser klädda i kimonos oss vägen till ett litet rum inrett med bara ett bord med bänkar runt. Här gjorde jag misstaget att inte ta av mina skor innan jag gick in. Så när jag går in i rummet med skorna på ropar servitrisen till och drar ut mig ur rummet och pekar surt på mina skor och säger ”NO”. Men efter jag hade tagit mina skor så gick allt bra. Medan vi satt där och åt stod alla servitriser och fnissade utanför vårt rum. De tyckte nog vi var ganska roliga. När vi lämnade restaurangen följde servitrisen som hade uppassad oss med oss till dörren och bugade åt oss ända tills hon inte kunde se oss längre. Det restaurangbesöket kommer jag komma ihåg.

Efter ännu en natt i tuben gav vi oss av mot Harajuku, en lång shoppinggata där Tokyos ungdomar shoppar. Där testade vi den japanska maträtten Takoyaki eller på svenska friterade bollar med bläckfisk i mitten. Riktigt gott. Medan vi satt och åt bollarna började det ösregna och åska. Men det var inte något kort störtregn som i Sverige utan det höll på i gott och väl en timme. Men vi lät inte lite regn stoppa oss så vi begav oss av till templet Meiji Jingu i regnet. Templet lågt mitt i en stor vacker

park och tack vare regnet så var det typ bara vi där. Regnet gjorde upplevelsen dessutom ännu häftigare.

Kl 18:00 var vi tvungna att infinna oss på en pickuppoint där en nattbuss skulle ta oss till ön Miya Jima, där vi skulle campa en natt, och sedan till World Scout Jamboree. Innan dess hade jag och en till i min patrull köpt mat som vi skulle äta på Miya Jima. Men när vi klev på bussen trodde vi att vi hade glömt maten på busshållplatsen men vår patrulledare hade sett till så att inget var kvar. Vad bra tänkte vi, då har han vår mat. Bussresan var riktigt långtråkig och trång. Varannan timme var bussen tvungen att stanna så värst mycket sömn blev det inte. Men fram till Miya Jima kom vi, tidigt på morgonen, men de sista tre kilometerna till campingen var vi tvungna att gå. Alla var så himla trötta så vi såg ut som en massa zombies. Väl framme vid campingen slog vi upp våra tält och tänkte laga frukost. Jag och Albert, han som jag köpte mat med, frågade vår patrulledare om vi kunde få vår matpåse. ”Matpåse” säger han frågande, ”Jag trodde det var en skräppåse så den har jag slängt”. Jaha. Men han var riktigt snäll och köpte nudlar till oss så mat fick vi.

Miya Jima ligger utanför Hiroshima så dagen spenderade vi i Hiroshima peace park, en park med

monument till minne av atombomben och en ruin, och på Hiroshima Nuclear Bomb museum. Det var hemskt, men lärorikt att se trasiga föremål från bombens offer.

När vi var på väg tillbaka till campingen var vi så trötta, vi hade ju bara sovit någon timme på nattbussen, att vi somnade flera gånger på tåget och färjan. Vi var tvungna att sitta och väcka varandra. Så det blev tidigt i säng.

Nästa morgon packade vi ihop och begav oss till färjelägret och staden på Miya Jima. Där såg vi den berömda flytande torin. Sen hoppade vi på bussen till lägret.

På lägret checkade vi in och kollade på en välkommst/infoshow. Det blåste upp till tropisk storm på kvällen så vi var tvungna att sova i en basebollarena. Det gick efter mycket tvivel om var man fick lov att sova bra.

Morgonen därpå var det dags för jobbträningsmöte. Innan vi hade åkt till japan fick vi reda på inom vilket område vi skulle jobba och jag fick Food and Trading så vi visste vilket jobbmöte vi skulle på. På det första jobbträningsmötet fick vi reda på vad inom Food and Trading vi skulle jobba med, jag skulle jobba på Food Distribution. Vi fick även ut ett extremt detaljerat arbetsschema, där allt vad vi skulle göra stod markerade med väldigt exakta tidpunkter, t.ex. 04:05 töm lastbilarna på lådor, 04:15 skär av plasten från lådorna med kniv osv. Sedan fick vi lila tröjor, gröna förkläden och vantar (se bilden på nästa sida) sedan bar det av direkt till det första arbetspasset. Så vad gjorde jag på Food Distribution? Jo, jag tog emot maten som levererades till The Wastern Hub, ett delområde på lägret, och packade upp den och delade ut den till deltagarna som kom och hämtade den i ”Hub”-tältet. Jag jobbade både natt och dag, nattpasset kl 02:00-07:00 och dagpasset 14:00-19:00 på dagen därefter, varannan dag. Varannan dag var jag ledig men i början av lägret var jag tvungen att jobba fyra pass i sträck, så på all min lediga tid sov jag. Det var så varmt i tälten på dagen så att det inte gick att sova där så då la jag mig bara rakt på marken med min ryggsäck som kudde i någon skogsdunge på lägerområdet. Det var fortfarande ganska varmt men man var så trött så man somnade ändå.  Efter de första fyra intensiva arbetsdagarna flöt vårt schema på bra men matutdelningen inte likaså. Det hände i början av lägret att vissa patruller som kom och hämtade sin mat lite sent bara fick bröd och majonnäs. Så vi som jobbade med att dela ut mat påpekade för våra japanska ”chefer” att vi måste göra något åt saken. Men det tog ju så himla lång tid innan det hände något för vår chef var tvungen att kolla med sin chef som var tvungen att kolla med sin som var tvungen att kolla med sin osv. Men efter halva lägret tog WOSM saken i egna händer och det blev genast bättre.

Food Distribution var några av dem som hade de jobbigaste arbetspassen, i och med att vi var tvungna att jobba både natt och dag, men det var riktigt skönt att jobba natt och tack vare det tuffa arbetet blev det riktigt bra sammanhållning inom arbetslaget. Dessutom fick vi privilegiet att slippa stå i matkö till personalresturangen. Vi behövde bara visa upp våra tröjor och då fick vi gå in bakvägen.

Vid varje frukost, som serverades i personalresturangen fick vi även hämta ut vår lunch. Den bestod varje dag av två bitar valfritt bröd, väldigt tort dock, en banan/apelsin, en juice och något som vi kom att kalla ”kattmaten”. ”Kattmaten” var en liten påse vacuumförpackad tonfisk, kyckling, biff eller köttbullar som hade en hållbarhetstid på ett par år. Det såg verkligen ut som kattmat och därav namnet. Det var dock inte så äckligt som man kan tro. Jag brukar däremot säga att jag gillar bröd men efter två veckor med den här kosten var jag ganska trött på det.

När jag inte jobbade sov jag, kollade runt på lägret eller så lämnade jag lägerområdet för att göra små äventyr. En dag besteg jag ett berg, eller snarare kulle då det bara var 146 m.ö.h, som låg precis utanför lägret. En annan dag åkte jag till Yamaguchi, huvudstaden i Yamaguchiprefekturen. Där

kollade jag på ett femvåningstempel och fick en privatguidning i en gammal gubbes privata museum. Det var ett museum fullt med japanska målningar av tuppar, hönor och kycklingar. Jag hade kanske inte själv valt ett sådant museum om jag skulle gå på museum, men i och med att han bjöd in mig när jag bara gick förbi utanför så kunde jag ju inte säga nej. Så där stod jag och kollade på tupptavlor medan han på knacklig engelska försökte förklara tavlans budskap för mig. Det var riktigt kul.

Men bortsett från mina små utflykter utanför lägerområdet så gjorde jag inte mycket mer än jobba och sova, så tiden bara flög fram och vips så var det avslutningsceremoni. Jämfört med den svenska avslutningsceremonin var denna ingenting men de försökte i alla fall. Bättre blev det på IST-avslutningen dagen efter då olika kontingenter framförde olika saker. Några irländare sjöng på irländska, två portugiser sjöng en fantastisk låtblandning där de hade slått ihop en massa låtar till en och några skottar sjöng ”Old lang syne” en självklar avslutningssång på ett alldeles fantastiskt läger.

Dagen efter var det tidigt upp som gällde för då började den sista veckan på vår rundresa i Japan. Det första målet var Kyoto och för att ta oss dit åkte vi Shinkansen, snabbtågen som man förknippar Japan med. De susade fram nästan ljudlöst i 300 km/h. På tåget fick jag uppleva en fräck grej som jag undrar varför vi inte också har i Sverige. Man kunde nämligen rotera sätena 360° så att man alltid satt i framåt i tågets färdriktning. Riktigt häftigt.

Väl framme i Kyoto fick vi gå en bra bit, och vi gick vilse också, för att komma till vårt hotell. Men det var det värt, för vårt hotell var ett jättemysigt traditionellt japanskt hus, med pappersskjutdörrar. Enda nackdelen var att det var riktigt lågt i tak så jag var tvungen att ducka i dörrarna.

I Kyoto åt vi sushi på rullband, besökte en bambuskog och en massa tempel. Ett tempel som jag kommer komma ihåg länge är Fushimi Inari. Det var egentligen ett helt tempelkomplex som låg på ett berg och runtom på berget fanns det mängder med leder kantade med Toriis, shinto-portar. Det var riktigt häftigt att bestiga ett djungelbeklätt berg samtidigt som man hade dessa portar, som stod så tätt ibland att de bildade en tunnel, runtomkring sig.

Efter två dagar i Kyoto begav vi oss till Osaka. Osaka var rena rama motsatsen till Kyoto. Här var det nytt och modernt som gällde. Neonskyltar, en digital fontänklocka (alltså en fontän som visade tiden), ett 16 våningar högt stationshus, ja till och med det gamla var nytt. Med det menar jag Osaka Castle. Det var ett gammalt slott som man hade byggt ett museum inuti, men när man gick in i slottet var det inte gamla slottsrum man fick se. De hade byggt ett nytt hus inuti slottet som de hade gjort till museum.

På kvällen i Osaka fick uppleva en ny slags servitris, en maskin, där allt bara stod på japanska, som man knappade in vad man ville ha på och sedan fick man en biljett och så gick man och satte sig. Sedan när maten var klar ropade de ut det i ett par högtalare, på japanska så klart. Vi förstod ju ingenting så varje gång de ropade var vi tvungna att gå fram och kolla om det var vår mat som var färdig.

Efter vårt restaurangäventyr bestämde jag och två till i min patrull att vi skulle gå och proviantera inför vårt nästa äventyr, bestigningen av Mt. Fuji. Jag har redan nämnt att de i Osaka gillade neon och supermarketen var inget undantag. Det fanns stora neonskyltar utanför affären och inuti var taket dekorerat med mängder av olika neonkonstellationer som snurrade, blinkade och skiftade färger. Väldigt speciellt. Sedan begav vi oss till vårt hotell, något av de primitivaste hotell jag har bott på. Rummet var så stort att det precis fick plats två avlånga mattor, som man skulle sova på, och ett kylskåp. Trots den ringa storleken på rummen klämde vi in hela patrullen på sex personer i ett av rummen för att planera resan till Mt. Fuji. När jag, Elsa och Albert, vi som hade provianterat inför bergsbestigningen, gick och la oss glömde vi maten i våra patrullmedlemmars rum.

Så på morgon tog vi Shinkansen till Shin-Fuji, staden från vilken vi tog oss till Mt. Fuji. På tåget blev jag och Albert hungriga, men då insåg vi att vi hade glömt maten i våra patrullmedlemmars rum. Så vi frågade om de hade tagit med sig vår mat, men de hade varit så snälla att de redan hade lämnat den till Elsa, som sov i ett annat rum än mig och Albert, på kvällen innan. ”Najs” tänkte jag och Albert, ”Då har vi inte glömt maten som sist när vi handlade mat”. Så vi frågade Elsa om maten. ”Maten?” säger hon frågande till oss, ”Har inte ni den”. Nä säger ju vi och berättaratt våra patrullmedlemmar sa att de lämnade den till henne igår kväll. ”Oj, jag trodde det var skräp så den har jag slängt” svarar hon. Så ännu en gång under denna resa blev vår mat misstagen för skräp och därmed slängd.

Ny mat fick vi snabbt tag på väl framme i Shin-Fuji och sedan tog vi bussen till Mt. Fuji. Mt. Fuji är en 3776 m hög vulkan och därmed Japans högsta berg. Runt om vulkanen ligger, på olika höjd, så kallade femte stationer som fungerar som utgångspunkt vid bestigning av berget. Vår buss kom fram till en femte station som ligger på 2400 meters höjd klockan nio på natten, vilket var helt enligt planen eftersom vi tänkte bestiga vulkanen på natten för att nå toppen vid morgonen så att vi kunde se den beryktade soluppgången. När vi står och byter om på femte stationen kommer jag att tänka på den nya maten jag, Albert och Elsa införskaffade och kommer då på att den ligger kvar på bussen. Så jag sätter av som ett skott mot bussen, för tre gånger tänker jag inte glömma bort min mat. Jag hinner precis i tid för att få tag på busschauffören innan han åker iväg och lyckas få tillbaka vår mat. Tredje gången gillt alltså. Senare satt vi på den femte och kokte ris på stormkök och alla japaner tyckte att vi var riktigt underliga. Fast vi tyckte de var underliga eftersom de gick runt i jätte tjocka kläder, vantar och pälsmössa trots att det ändå var 17 grader vid femte stationen.

Efter en timmes höjdacklimatisering på femte stationen, för att undvika höjdsjuka, började vi vår sex timmar långa klättring. Vädret var relativt bra, bara lite moln på himmeln. På vägen upp fanns det fem stationer till som de rekommenderade att man stannade vid ett tag för att inte drabbas av höjdsjuka. Det var bara det att det var så himla kallt när vi kom en bit upp, runt noll grader. Dessutom var det på sina ställen kö på grund av att det var så mycket folk som besteg berget.

Jag hade långbyxor, tjocktröja, regnjacka och vandrarskor med mig upp på berget, mer än så trodde jag inte att man skulle behöva. Men oj så fel jag hade. Jag insåg då varför alla japaner gick i tjockkläder, vantar och pälsmössa. Jag frös något kopiöst och i ett desperat försök att värma upp mina stelfrusna fingrar lindade jag mina två scarfer runt dem. Det hjälpte inte mycket.

För att inte frysa allt för mycket när vi väntade på stationerna och undvek höjdsjuka, kom vi efter de två första stationerna på att vi kunde lägga oss i en hög och hålla värmen tillsammans. Men vid klockan tre på morgonen började det blåsa och regna rejält, säkert en vindstyrka på över 20 m/s, så då hjälpte inte ens det. Jag bara låg där i högen, blöt och kall, och skakade.

Klockan halv fem på morgonen nådde vi till slut toppen trötta, genomfrusna och genomblöta allihop men sjukt glada över att vi hade lyckats. Men någon soluppgång kunde vi inte se på grund av alla regnmoln. Strax efter att vi hade kommit upp på toppen slog åskan ner på berget så då var det bara att bege sig ner så fort som möjligt. Och fort gick det, nedfärden tog bara två timmar.

Väl tillbaka på femte stationen bytte vi om till torra kläder och la oss och sov i väntan på att första bussen skulle åka tillbaka till Shin-Fuji. När bussen kom var den så full att vi fick lägga alla väskor i gången och stå upp bredvid dem. Jag la mig istället och sov på väskhögen.

Som avslut på vår resa åkte vi, direkt efter Mt. Fuji, tillbaka till Tokyo. När vi kom fram till Tokyo hade vi ingenstans att sova. Men med hjälp av Tokyos turistinfo vi fick tag i tre riktigt lyxiga hotellrum med badkar och dubbelsäng som vi nog aldrig själva hade hittat. Det var tur att vi fick tag ett boende för vi alla var, efter en natt på Fuji, i desperat behov av sömn. På hotellet tog jag ett riktigt långbad för att få bort all vulkanaska som hade blåst in i öron, hår och näsa. Det var riktigt skönt. Sedan gick vi ut och åt men vi var inte ute länge för alla ville bara tillbaka och sova.

Efter en riktigt lång, skön nattsömn, jag har nog aldrig uppskattat en ren säng så mycket som då, åkte vi iväg till vårt sista hotell. Det hotellet låg nära ett känt tempel som vi naturligtvis gick och kollade på. Efter templet begav vi oss till Akihabara, ett distrikt i Tokyo, där det såldes mängder av elektronik och manga/anime-prylar (manga = japanska serier, anime = japansk tecknad film/tv-serier). Det var helt gigantiskt, det fanns till exempel ett sjuvåningshus som bara sålde små plastfigurer, och på alla skyskrapor hängde det affischer med mangakaraktärer.

På kvällen åkte vi till den kända Shibuya-övergångsstället där hundratals människor korsar vägen varje minut. Det var som att se en flod av människor som rann över vägen och bara stannade när det blev röd gubbe. Men inte behövde man ha tråkigt medan man gick över för istället för det tickande ljudet vi har i Sverige när det är blir grönt ljus, så spelade de upp fågelkvitter. Senare upptäckte vi att detta också spelades på andra ställen, bland annat tunnelbanan.

Vårt flyg gick inte förrän på kvällen så vi hade en hel dag till i Tokyo och den spenderade vi på Museum of Nature and Science. Det var säkert ett jättebra museum, om man kunde japanska. Varje monterskylt hade, i bästa fall, en engelsk överskrift, men sedan stod all den mindre texten på japanska. Därför fick man efter vad överskriften sa gissa sig fram till vad föremålen i montrarna var.

Innan vi hoppade på flyget hem till Sverige åt vi en sista måltid i Japan och det visade sig vara ”Free Soba Day” så man fick dubbelt så mycket nudlar utan extra kostnad. Ett trevligt litet påfund och perfekt timing eftersom det var vår sista måltid i Japan.

Även på hemvägen mellanlandade vi på Hamad International Airport, men den här gången var vi där i bara sex timmar. Efter att ha vant mig vid den japanska värmen satt jag och frös på grund av Hamads allt för bra AC.

Japan kommer för mig alltid att vara landet av kontraster. När jag tänker tillbaka på mitt äventyr kommer jag framförallt att minnas det vänliga men överarbetande folket, den vackra men tämjda naturen, tupptavlorna och mangaserierna, de högteknologiska folktäta städerna, de små landsbyggdsorterna, det nya och gamla, det hårda arbetet som IST och den sköna lägerstämmningen, alla nya vänner från världens olika hörn, alla roliga stunder med patrullen och alla utmaningar, varav främst den kalla, blöta toppturen upp på Mt. Fuji. Nu är det bara att se fram emot nästa World Scout Jamboree i USA.